Den Egna Upplysningen eller Själv-Gnosis
Genom sitt verk De Gnostiska Evagelierna introducerar Dr. Elaine Paigels oss likaledes, in i det område som har att göra med gnostikernas aspiration att nå Upplysningens nåd, vilken erbjuds mänskligheten sedan avlägsna tider av Patriarkerna, Utsända, Profeter, Helgon och självaste Messias, Jesus Kristus, i Saligprisningarnas predikan. Låt oss se:
Den Gnostiska Rörelsen delade viss samstämmighet med samtida metoder för att utforska Varat, genom psykoterapeutiska tekniker. Såväl Gnosticismen som psykoterapin uppskattar kunskapen framför allt, självkännedomen som är en inre perception. De sammanfaller i det att om man saknar den, så upplever personen förnimmelsen av att sättas i rörelse av impulser som hon inte förstår. Valentinus uttryckte det i form av en myt. Han berättar om hur världen föddes när vidsomen, moder till alla varelser, tog ut den ur sitt egna lidande. De fyra elementen som enligt de grekiska filosoferna utgör världen (jord, luft, eld och vatten) är konkreta sätt att uppleva visdomen: "På så vi kom jorden fram ur sin förvirring, vattnet ur sin skräck, luften ur konsolideringen av sin smärta; samtidigt som elden…fanns inneboende i alla dessa element…Liksom okunskapen vilade dold i dessa tre lidanden."
På så vis föddes världen ur lidandet ( det grekiska ordet pathos som här översätts som lidande, innebär också att vara passiv mottagare av upplevelsen och inte dess upphovsman). Valentinus, eller någon av hans efterföljare, berättar en annorlunda myt beträffande Sanningens Evangelium: “Okunskapen…skapade ångest och skräck. Och ångesten blev solid som en dimma, så att ingen kunde se. Av den anledningen är misstaget mäktigt… De flesta människor lever därför i glömska, eller, för att uttrycka det i moderna termer, i det omedvetna. Hon förblir omedveten om sitt eget vara, hon har inga rötter. Sanningens Evangelium klassificerar en sådan existens som en mardröm. De som lever i den upplever skräck och förvirring och instabilitet och tvivel och splittring, de ser sig själva fångna i många illusioner.
Så enligt det stycke som forskarna kallar för liknelsen om mardrömmen, levde de som om de befann sig i en djup sömn och de befann sig i förvirrande drömmar. Antingen finns det en plats som de flyr emot eller så förföljer de kraftlöst någon annan, eller så delar de ut slag, eller tar emot dem, eller så har de ramlat från höga platser, eller så ger de sig iväg upp i luften fast de inte ens har vingar. Vidare är det ibland som om folk höll på att döda dem även om det inte ens finns någon som förföljer dem, eller så dödar de själva sina grannar, eftersom de har fläckat ner dem med sitt blod. När alla som går igenom dessa saker vaknar, ser de ingenting, de som befann sig mitt i denna förvirring, eftersom den inte var någonting. Så händer med dem som har avlägsnat okunskapen om sig själv, som en dröm, och lämnat sina verk bakom sig i natten… Detta är sättet som alla har agerat, som om de var sovande i den stund som de var okunnig. Och detta är det sätt på vilket de har kommit till kunskapen, som om de hade vaknat.
Gnostikerna sa att en sådan person bor i ofullkomligheten (motsatsen till tillfredställelsen). För ofullkomligheten består i okunskap. “Liksom någons okunskap, när hon får kunskap om sin okunskap, dunstar bort av sig själv, på samma vis som mörkret försvinner när ljuset kommer, dunstar också ofullkomligheten bort med tillfredsställelsen. Okunskapen om sig själv är också ett sätt av själv-förstörelse. Enligt Dialogen med Frälsaren, är den som inte förstår universums och sina egna element dömd till förintelse:
Om man inte förstår hur elden föddes, kommer man att brinna i den, eftersom man inte känner till sin rot. Om man inte först förstår vattnet, vet man ingenting… Om man inte förstår hur vinden som blåser föddes, kommer man att springa med den. Om man inte förstår hur den kropp som man bär föddes, kommer man att gå förlorad med den… Vem som helst som inte förstår hur man kom, kommer inte att förstå hur man ger sig iväg…
Hur eller var bör man söka efter kunskapen om sig själv? Många gnostiker delar en andra viktig premiss med psykoterapin: båda är emot den ortodoxa Kristendomen, i det att psyket i sig bär potentialen till befrielsen eller till förstörelsen. Få psykiatriker skulle inte hålla med om de ord som tillskrivs Jesus i i Thomasevangeliet:
Om du tar fram det som finns inom dig, kommer det som du tar fram att rädda dig. Om du inte tar fram det som finns inom dig, kommer det som du inte tar fram att förstöra dig.
En liknande perception kommer gradvis och genom ansträngning att leda till: känn det som finns inför dina ögon och det som är fördolt kommer att uppenbaras för dig. Dessa gnostiker förstod att sökandet efter Gnosis försätter personen i en ensam process som är svår, då man kämpar emot det inre motståndet. Detta motstånd mot Gnosis karaktäriserar de som begäret att sova eller att vara berusad, det vill säga, att förbli omedveten. Det är därför som Jesus (som vid ett annat tillfälle säger: JAG ÄR KUNSKAPEN OM SANNINGEN) deklarerar att när han kom till världen:
Jag fann dem alla berusade, jag fann ingen av dem törstande. Och min själ blev bedrövad för människornas söner, för de är blinda i sina hjärtan och de har ingen syn, för de kom tomma till denna värld och tomma tänker de gå härifrån. Men just nu är de berusade.
Thomasevangeliet varnar också för att upptäckten av sig själv medför inre förvirring:
Jesus sa: må den som söker fortsätta att söka till han finner. När han finner, kommer han att bli oroad. När han blir oroad kommer han att bli häpen och han kommer att härska över alla saker.
Ett liknande påpekande beträffande erhållandet av den upplysande självkännedomen, får vi av den Stiftande Ordföranden av den Samtida Gnosis, Dr. Samael Aun Weor. Låt oss observera:
Auto-Gnosis, eller VARATS GNOSTISKA SJÄLV-IGENKÄNNANDE, om vi talar om den antropologiska sidan av Pneuma eller Ande, visar sig avgjort vara något Frälsande.
Att känna sig själv, är att ha lyckats identifiera sig med sitt eget Gudomliga Vara.
Att veta att man är identisk med sin egen Pneuma eller Ande, att direkt erfara identifikationen mellan det kända och det kännbara , det är detta som vi kan och bör definiera som auto-Gnosis.
Uppenbarligen, inbjuder detta extraordinära avslöjande oss till att dö i oss själva för att Varat ska manifestera sig i oss.
I motsatt fall, att avlägsna sig från Varat, att fortsätta som Ego inuti Separativitetens Kätteri, betyder att döma sig själv till Involutionen som är Nedsänkt i Helvetesvärldarna.
Denna uppenbara reflektion leder oss till temat för det gnostiska “Fria Valet”. Utan tvivel: den seriöse gnostikern är någon som är utvald a posteriori.
Den gnostiska upplevelsen tillåter den uppriktigt hängivne att känna sig och att fullständigt Självförverkliga sig.
Förstå Självförverkligandet som den harmoniska utvecklingen av alla oändliga mänskliga möjligheter.
Det handla inte om intellektuella fakta som sprids ut godtyckligt, inte heller om endast vardagssnack av ord utan substans.
Allt som vi säger i dessa stycken, må det översättas som autentisk erfarenhet, upplevd, verklig.
I de gnostiska strömmningarna existerar inte dogmen om den ortodoxa förutbestämmelsen , vilken på ett olyckligt vis skulle butlejera oss i en snäv uppfattning om en Antropomorfisk Gudomlighet.
Varats SJÄLVKÄNNEDOM är en super-rationell rörelse som beror av honom, som inte har något att göra med intellektualismen.
Den avgrund som existerar mellan Varat och Jaget är oöverstiglig och det är därför som Pneuma, Anden, känner igen sig själv och detta igenkännande av sig själv är en självständig handling för vilken det subjektiva förnuftet hos den “intellektuella däggdjuret” visar sig vara ineffektivt, otillräckligt, fruktansvärt fattigt.
Självkännedom, Auto-Gnosis, innebär utplåningen av Jaget som ett föregående arbete vilket är angeläget och inte går att skjuta upp.
Jaget, Egot, består av summor och resttal av subjektiva element som är inhumana, bestiala och vilka utan tvekan har en början och ett slut.
Den Essens, Medvetandet, som är instoppat, innestängt, buteljerat, bland de olika elementen som utgör Mig Själv, Egot, har olyckligtvis sitt förlopp i enlighet med sina egna betingelser.
Genom att upplösa Jaget, så vaknar, upplyses, frigörs Essensen, Medvetandet och som en följd eller konsekvens av det Självkännedomen eller auto-Gnosis.
Utan tvekan har den äkta Uppenbarelsen sina obestridliga, ovederläggliga fundament i auto-Gnosis.
Den Gnostiska Uppenbarelsen är alltid omedelbar, direkt, intuitiv, den utesluter radikalt de intellektuella operationerna av subjektivt slag, den har ingenting att göra med fundamentalt sensoriska uppleverlser och faktum.
Även om det är sant att intelligensen eller NOUS i dess Gnoseologiska bemärkelse kan tjäna som fundament för den Upplysta Intellektionen, vägrar den kategoriskt att falla i fåfäng intellektualism.
Nous (Intelligensens) ontologiska, pneumatiska och andliga kännetecken visar sig vara påtagliga och uppenbara.
I Sanningens namn deklarerar jag högtidligt, att Varat är den enda Verkliga Existensen, inför vars outsägliga och fruktansvärt gudomliga transparens det som vi kallar Jag, Ego, Mig Själv, Sig Själv, enbart är yttre mörker, gråt och tandagnisslan. (Utdrag ur verket Anahuacs hemliga lära, kap. Gnostisk Antropologi).
För att göra detta tema om auto-Gnosis eller själv-Upplysning mera begripligt för vår läsare, tillåter vi Dr. Samael Aun Weor att för oss beskriva det funktionssätt, som inuti människan kallas för psykisk utveckling. Låt oss se:
Varje förnimmelse är en elementär förändring i psykets tillstånd. Det finns förnimmelser i var och en av de Sex basala Dimensionerna i Naturen och i Människan, de är alla beledsagade av elemenära förändringar i psyket.
De upplevda förnimmelserna lämnar alltid ett spår i vårt minne. Vi har två slags minnen: det andliga och det djuriska. Det första bevarar minnena ifrån förnimmelserna som har upplevts i Rymdens Högre Dimensioner. Det andra bevarar minnena av de fysiska förnimmelserna. Minnena av förnimmelserna utgör perceptionerna.
Varje fysisk eller psykisk perception är, i själva verket, minnet av en förnimmelse. Minnena av förnimmelserna organiserar sig i grupper som slår sig ihop eller skiljer sig åt, attraherar varandra eller stöter bort varandra.
Förnimmelserna bipolariserar sig i två perfekt definierade strömmningar. Den första lyder förnimmelsernas karaktär. Den andra lyder under tiden för mottagandet av förnimmelserna.
Den totala summan av flera förnimmelser vilka överförs till en genemsam orsak projiceras i det yttre som ett objekt. Då säger vi: detta träd är grönt, högt, lågt, det har en behaglig eller obehaglig doft, etc. När förnimmelsen i Astralvärlden eller Mentalvärlden säger vi: detta objekt eller subjekt har sådana kvaliteter, en sådan färg, etc. I det är senaste fallet är den totala summan av förnimmelserna inre och dess projektion är också inre den tillhör den Fjärde eller Femte dimensionerna , etc. De fysiska perceptionen ser vi med den fysiska apparaten och de psykiska, med den psykiska apparaten. Så som vi har fysiska sinnen för perception så har vi också psykiska sinnen för perception. Var och en som färdas på Invigningens stig måste utveckla dessa psykiska sinnen.
Koncepten formas alltid från minnena av förnimmelserna. Sålunda, de koncept som uttrycks av de stora Adepterna och grundarna av religioner beror på de transcendentala minnena av deras psykiska perceptioner.
Formandet av perceptionerna leder till formandet av orden och språkets uppkomst. Formandet av inre perceptioner leder till formandet av det mantriska språket och uppkomsten av det Gyllene språket vilket talas av Adepterna och Änglarna.
Språkets existens är omöjlig när det inte finns koncept, och det finns inga koncept när det inte finns perceptioner. De som kastar ut koncept beträffande de Inre Världarna utan att någonsin ha erfarit dem, förfalskar vanligtvis verkligheten, även om de har goda avsikter.
På det psykiska livets elementala nivåer uttrycks många förnimmelser med skrik, tjut, ljud etc., vilka avslöjar glädje eller skräck, njutning eller smärta. Detta händer i den fysiska världen och också i de Inre Världarna.
Språkets uppdykande representerar en förändring i Medvetandet. På samma vis, när lärjungen väl börjar tala det Universella Kosmiska Språket, har det skett en förändring i Medvetandet. Endast Ormens Universella Eld och upplösandet av Egot som återföds kan framkalla en liknande förändring.
Koncept och ord är en och samma substans. Konceptet är inre och ordet är yttre. Denna process är liknande på Medvetandets alla nivåer och i Rymdens alla dimensioner. Idéerna är enbart abstrakta koncept. Idéerna är större koncept och de tillhör de Andliga Arketypernas värld. Alla saker som existerar i den fysiska världen är kopior av dessa Arketyper. Under Samadhi kan den invigde under astrala eller supra-astrala resor besöka de Andliga Arketypernas Värld.
Det mystiska innehållet i förnimmelserna och de transcendentala känslorna kan inte uttryckas på ett vanligt språk. Orden kan endast ge en vink om dem, peka på dem. I själva verket är det bara Naturens Kungliga Konst som kan definiera dessa mycket stora och transcendenta känslor. I varje orm-civilisation kände man till den Kungliga Konsten. Pyramiderna i Egypten och Mexiko, den tusenåriga Sfinxen, de gamla monoliterna, de heliga hieroglyferna, skulpturerna av Gudar, etc., är arkaiska vittnesmål om den Kungliga Konsten vilken endast talar till Medvetandet och till de Invigdas öron. Den Invigde lär sig denna Kungliga Konst under mystisk Extas.
Rymden, med dess egenskaper, är en form hos vår påtagliga receptivitet. Detta bevisar vi när vi, genom chakras utveckling, lyckas uppfatta hela Rymden på ett fyrdimensionellt sätt, i stället för på ett tredimensionellt sätt som vi är vana vid.
Världens kännetecken förändras när den psykiska apparaten förändras. Utvecklingen av chakras gör att världen förändras för den Invigde. Med utvecklingen av chakras eliminerar vi de subjektiva elementen av förnimmelserna ifrån vårt mentala sinne. Det subjektiva är det om inte är verkligt. Det objektiva är det som är Andligt, det som är Verkligt.
Med chakranas uppvaknande genom den inre disciplinen, följer en ökning av de psykiska kännetecknen. Det nya på det psykiska området skymmer de förändringar som simultant bearbetas i perceptionen av den fysiska världen.Man känner det nya, men den Invigde är inte kapabel att logiskt och på ett axiomatiskt sätt definiera den vetenskapliga skillnaden mellan det gamla och det nya. Resultatet av en sådan oförmåga är bristen på en perfekt konceptuell balans. Så därför är det angeläget att uppnå den konceptuella balansen för att de Invigdas förklaring av doktrinen kan uppfylla sitt mål på ett korrekt sätt.
Förändringen av Medvetandet är det sanna målet med den esoteriska disciplinen.
Vi behöver det Kosmiska Medvetandet. Detta är syftet med ett Kosmiskt Medvetande; detta är Universums liv och ordning.
Det Kosmiska Medvetandet för med sig en ny slags intellektualism: den Upplysta Intellektionen. Nämnda förmåga är ett av Övermänniskans kännetecken. Det finns tre typer av Medvetande. Det första: Enkelt Medvetandet; det andra: individuellt Självmevetande; det tredje: Kosmiskt Medvetande. Det första innehas av djuren. Det andra innehas av det intellektuella djuret som kallas för människa. Det tredje är det Gudarna som har.
De mest karaktäristiska dragen hos dessa individer som är preparerade för att ta emot det Kosmiska Medvetandet är att de ser världen som Maya (Illusion). De anar att världen, så som människorna ser den, bara är en illusion, och de söker efter den Stora Verkligheten, det andliga, det sanna, det som finns bortom illusionen. För att det Kosmiska Medvetandet ska födas är det nödvändigt att människan överlämnar sig fullständigt till det andliga, till det inre.
De föregående orden från Dr. Samael Aun Weor, som refererar till den mänskliga varelsens sökande efter det kosmiska medvetandet, finner också en teologisk referens i Dr. Serge Hutins uttryck i hans verk som bär titeln Gnostikerna och på ett speciellt sätt i de följande utdragen av detta verk:
Oavsett om det beror på frälsningen av en gudomlig Frälsare, tillåter det frälsande gnosis själen att skymta slutet på sin underkastelse gentemot mörkret: den kommer att kunna höja sig, från himmel till himmel, till det Ljus som det var en del av ursprungligen. Gnosis är reminiscens: det påminner den utvalde om hans första tillstånd, och får honom att återta sitt över-materiella och utom-timliga tillstånd.
Om du är gjord av liv och ljus, och upptäcker att detta är din natur, kommer du att återvända till livet och till ljuset.
Ni är odödliga från början, ni är det eviga livets skapelser, och ni vill ta del av döden för att göra slut på den och upplösa den och för att döden ska dö i er och för er. För när ni upplöser Kosmos, utan att upplösa er själva, kommer ni att behärska skapelsen och hela förruttnelseprocessen.
Den människa som tar emot ljuset “separerar” de mörka passionerna med vilka det var sammanblanda, ifrån det.
Gnosis är kunskapen om vägen mot höjderna och om tillvägagångssätten för att följa den. Men människan kan bara nå den om hon upptäcker att hon själv, i miniatyr, är hela världen; människan är ett mikrokosmos där alla makrokosmos makter och substanser finns; hon består av materia men hon innehåller också Logos, den levande gudomliga Anden som styr över Kosmos högre regioner.
En av de mest karaktäristiska myterna i gnosis är den om själens uppåtstigande genom de planetära sfärerna: gnosticismen utvecklar på många sätt temat om den upplysta människans uppstigande (antingen i anden, under detta liv, eller efter döden) mot sitt ursprungliga fädernesland. Gnostikern är alltid en människa som önskar undfly den jordiska världens fatalism och återvinna det strålande tillstånd som hon hade innan fallet.
Otvivelsaktigt är denna skildring av en lång resa, om själen som söker efter sitt eget ursprungliga ljus en konstant i de urtida gnostiska texterna. Själva det arkaiska Gnosis har alltid, alltid, på ett övertygande sätt, slagit fast att när väl auto-Gnosis, eller den inre frälsningen är nådd, så övergick den mänskliga varelsen till att delta i en änglalik eller gudomlig ätt. Dr. Serge Hutin informerar oss om dessa detaljer i följande stycken:
Genom kunskapen öppnar gnostikern en väg åt sig genom de lägre världarna för att nå Ljusets rike, till den högsta Gudomligheten.
Även om den kristna gnosticismen introducerar idén om en historisk frälsning, denna frälsning finns faktiskt i existensens och historiens rot: ljusets stycken som är fångna i kosmos kommer att frigöras från sitt fängelse 1; människans öde är på ett väsentligt sätt sammantvinnat med världens i dess helhet. De andliga eller pneumatiska (från grekiskans pneuma, ande) besitter i sig själva en strålande gnista som kommit från höjderna; de räddas nödvändigtvis, eftersom det andliga elementet som finns i dem absolut måste klättra upp till sitt himmelska ursprung.
Här är en passage ur Tomas bok:
Saliga ni som anklagas och som inte uppskattas för den kärlek som Herren har placerat i er. Saliga ni som gråter och är bedrövade…, för ni kommer att befrias från alla kedjorna och ni kommer inte längre att vara i köttet utan ni kommer att gå ut ifrån glömskans band i detta liv; ni kommer att bli utvalda och ni kommer att finna vila, och förvirringen och veklagan kommer att stanna bakom er.Mitt släkte kommer ifrån det Tidigare Existerande -deklarerar en valentiansk aforism-, och jag kommer att återvända till det rike som jag kom ifrån.
De utvalda utgör ett gudomligt släkte:
De som ser mig kan inte annat än förvånas. För jag kommer från ett annat släkte.
Eftersom sanningens Fader har kommit ihåg mig. Och han har frälst mig från begynnelsen.
Var och en av de “perfekta” är avsedd att inkorporera sig med själve Jesu person:
Han är i mig och jag är honom.
Frälsningen för den “perfekta” varelsen uppfylls på ett nästan automatiskt vis:
Det är inte verket som får honom/henne att gå in i Pleroma, utan det är fröet som skickats därifrån, som ett barn som blir perfekt här.
Det existerar två stora släkten av människor: de som vet och de som är försänkta i okunskapen.
Bara de “andliga”, vilka har begåvats med en naturlig samhörighet med den högre världen, kan i sin död ta sig igenom alla avdelningarna i den osynliga världen och fritt passera genom alla “slöjor” och genom alla “portar”. Men de materiella, “hilicos”(våldsamma eller makttörstiga) har en så djup samstämmighet med den mörka världen att de inte kan ta sig ut ifrån den.
Mellan de andliga -avsedda att förvandla sig till änglar, ärkeänglar, gudar och kungar i den transcendentala världen- och “hilicos” -vilka inte kan räddas, till att börja med, eftersom de är djupt rotade i materian, introducerar vissa gnostiker (valentinismen till exempel) en tredje typ av människor, de psykiska, i vilka mellan-principen härskar: de har begåvats med en fri vilja och de kan nå frälsningen genom praktiserandet av rättvisa.
Men det är på sin plats att framhäva att majoriteten av gnostikerna är ganska optimistiska beträffande det som rör själarnas frälsning: de lägre människornas, “hilicos” livslott är bara desperat i denna inkarnation; och inget hindrar att en”hilico” omvandlar sig till en “psykisk”, och till och med till en “andlig”, i en senare jordisk existens. I allmänhet tror gnostikerna på reinkarnation.
Uppenbarligen är detta orsaken till att Dr. Samael Aun Weor stryker under sitt postulat, enligt vilket alla de som inuti sig lyckas utveckla auto-Gnosis, Upplysningen eller den
Kosmiska Medvetandet, övergår till att tillhöra en utvald grupp som, i hemlighet, utgör det som han skulle kalla Den Solära Mänsklighetens Medvetna Cirkel. Låt oss se:
När den Invigde har blivit upplyst av Brahmas Eld går han in i Mänsklighetens Esoteriska eller Hemliga Cirkel. I denna Cirkel finner vi en outsäglig familj som består av de gamla Hierofanterna som i världen är kända så som Avatarer, Profeter, Gudar, etc. Medlemmarna av denna distingerade familj finner man i alla de avancerade raserna av den mänskliga arten. Dessa varelser är grundare till Buddhismen, Taoismen, Kristendomen, Sufismen, etc., etc. Dessa varelser är verkligen få, men trots att de är så få, är de i sanning den mänskliga artens ledare och vägledare.